att bli lite sentimental!
För 15 år sedan låg jag i häftiga krystvärkar sedan flera timmar tillbaka. Min första graviditet, mitt första barn. Så mycket förväntningar och så mycket ångest. Jag var ung bara 25 år, precis mött mitt livs kärlek eller nyss, men ganska nyligen i alla fall. Det kändes bra, men ändå skrämmande. Alla föräldrar kan säkert känna igen sig i känslan. Nu tre barn och 15 år senare så tycker jag nog att det gått ganska bra ;) Klart att det varit tufft, men det tycker nog alla föräldrar. Vi har haft vår del av sjukdomar och annat helvete och hoppas att allt sån är slut, men tror tyvärr inte att vi är riktigt klara.
Tillbaka till den 7/7 97!
Alla jag kände som skulle få barn detta år hade redan fått. Det var bara jag kvar. Efter flera veckor på sjukhus med havandeskapsförgiftning (som jag trodde inte var särskilt farligt). Så var det då äntligen min tur. Allt hade efter igångsättning flutit på bra, men krystvärkarna kom tidigt. Efter en hel del jobb kom han då så äntligen!!!! JOHANNES gjorde sin entre den 8/7 97 00.22. 2880gr och 49 cm lång. Han var trött och hade lågt blodsocker, men han var perfekt och han var MIN!!!!!
Den känslan då första barnet föds..................................... Ja jag tror inte att man kan förklara den!
Fast jag älskar all mina tre killar så högt och hoppas att allt ska gå deras väg. Så är verkligen första barnet något alldeles särskilt! Varje barn ger en ny säregen känsla. Ja till sist vill jag bara säga ett jätte stort grattis min älskade Johannes som om 25 minuter fyller 15 år!!!! Älskar dig och hoppas du får en bra dag!!!!
// Agnetha
